BETYG
3.8
av 5
3.8
av 5
1900
Alfredo och Olmo växer upp tillsammans på den italienska landsbygden. Skillnaden är emellertid stor - Alfredo är sonson till den store godsherren och Olmo till hans livegne bonde. Filmen följer de båda männen, från barndomen via första världskriget och fascismens intåg till befrielsen på 1940-talet.
Originaltitel | Novecento |
Alternativ titel | Nineteen Hundred |
Regissör | Bernardo Bertolucci |
Manus | Bernardo Bertolucci, Giuseppe Bertolucci, Franco Arcalli |
Genre | Drama, 70-tal |
Skådespelare | Robert De Niro, Gérard Depardieu, Dominique Sanda, Donald Sutherland, Francesca Bertini, Laura Betti, Werner Bruhns, Stefania Casini, Sterling Hayden, Burt Lancaster, Anna Henkel, Ellen Schwiers, Alida Valli, Romolo Valli, Paolo Pavesi, Roberto Campanini |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 2166 |
Filmnummer | 3248 |
Recensioner
1900 är en lång, episk, maffig totalupplevelse. Den visas då och då på TV, men jag har faktiskt aldrig orkat mig längre in i filmen än 30-40 minuter. Dels på grund av att den ofta börjat sän... Läs mer »
Kommentarer
Sällan har en marxistisk linje följts så stringent i en storfilm. Produktionsmedlen har en framträdande roll och förändrar ständigt relationerna mellan utsugare och utsugna, något som markeras på ett fantastiskt snyggt sätt; när tiden spolas fram inleds scenerna ofta med godsherren som visar upp en ny plog, en traktor eller en maskin (Departieu: de jobbar hårt i staden också). Kommunismen framställs inte som ett ideal utan som ett behov och gemenskap sprungen ur kollektiva vedermödor. Berolucci faller inte för idealismens tilltalande sirener där historiska skeenden brukar förklaras med enskilda onda eller goda personers agerande. Så spelar De Niro en sympatisk godsherre; när allt kommer till kritan är han dock fortfarande en godsherre och det är det som är det viktiga. De materiella förhållandena som avgör ställningen i klasskampen och inte välvilja eller gemensamma minnen. Den ena oförglömliga scenen avlöser den andra, ömsom problematiserande ömsom triumferande i varannan scen. Vilken scen går att framhålla till förmån för någon annan; avrättningen av de visslande? männen som bokstavligen slår in socialism i sitt huvud? kvinnorna som ligger framför hästarna?
Samtidigt som det i allra högsta grad är en italiensk film är den också internationell. Känslan av att befinna sig i något universellt pågående markeras inte bara av lovord till Stalin och internationalen, utan även av en internationell skådespelarensemble som står för gedigna insatser.
Bertolucci var nog alltid en opportunist, att döma av vad han producerat och när. Likväl får vi vara tacksamma att det var han och ingen annan som regisserade detta storslagna epos.
Så har man äntligen sett Bertoluccis långa, episka klassiker. Vittorio Storaros foto och Ennio Morricones musik är i vanlig ordning lysande och på det stora hela är det en suverän film som vackert målar upp en magnifik bild av en italiensk by under 1900-talets första hälft. Robert De Niro och Gerard Deperdieu föds och växer upp på varsin sida av välfärden, godsherre respektive bonde. Blir väldigt politisk och vänsterinriktad, men samtidigt är det förstås svårt att komma ifrån med tanke på de vidriga brott fascisterna begick mot sina landsmän under denna era. Donald Sutherland gestaltar fascismens starke man i byn och även ifall man på ett sätt kan tycka att han framstår en karikatyrartad serietidningsskurk så känns det även som att sådana genomonda och perversa typer faktiskt fanns på riktigt under perioden där filmen utspelar sig. Så i slutändan sätter jag nog ändå femman, för det är en fantastisk film som verkligen ger en storslagen och episk känsla för livet i Italien under denna epok. Applåder, herr Bertolucci!
Tyckte om italienskan, den är ju inspelad på flera språk, så provade att se nåt klipp på engelska på youtube efter jag kollade, men blev inte lika medryckt då.
Många italienska regissörer tycks (förståeligt nog) ha avskytt fascismen så mycket att de utmålade dess anhängare (och fascismen själv) som inte bara genomonda och psykopatiskt empatilösa, utan även sjukligt perversa. Jag tycker kanske det sista är att gå lite onödigt långt, men å andra sidan hade vi ju inte fått se Donald Sutherland göra den kanske mest skurkaktiga rollen nånsin på film annars. Så whatever. Annars ett ganska välberättat och intressant epos som nästan når upp till fyran. Men bättre mastodontrullar finns ju.
Bra episk antifascistisk historisk film.
Det verkade så bra i teorin, men i praktiken var detta ingen vidare filmupplevelse. Som så ofta med italienska filmer så är eftersynkningen och dubbningen av dialogen mycket hemsk och distraherande. Sutherland spelar över jättemycket, och det är på tok för många longörer för min smak. Visst, stundtals fascinerande, men ofta alldeles för ofokuserad. Om du vill se en jävligt lång film, se hellre oklippta versionen av Das Boot, eller kanske Ben-Hur.
Filmen som aldrig tar slut! Nä men vilket epos. Någon mer som upplever den som längre än de fyra timmar och fem minuter som står på dvd-fodralet? Aja, äntligen på svensk dvd. Många år har jag velat se det här eposet. Bäst av alla är nog Donald Sutherland som ett av de största svinen på film någonsin.
Mycket slafs och klet och äckel men det kanske jag borde ha varit beredd på när Bertolucci stått bakom kameran.
Scenen där Sutherland har ihjäl meningsmotståndare inom område inhägnat med stängsel känns som det speglar rätt bra hur det gick till i Fascist-Italien.
Toppenskådespeleri från nästan alla andra också för övrigt.
Förtjänar en 4 på grund av sitt berättarperspektiv och många fina scener men skådespeleriet är ofta stolpigt och utan närvaro. Förstår mig inte riktigt på den eftersyncningen heller. I många scener är rösten mycket mera upprörd än vad skådespelarnas kroppspåk är och tvärt om.
Episkt berättande som förlorar på att förenkla historien och blunda för kommunismens mer tvivelaktiga element.
Episk berättelse om fascismens Italien. Donald Sutherland gör en av filmhistoriens mest vidriga roller med bravur.